By Mikael Böök and David Swanson, HBL, February 6, 2021
Scroll down for, first the Swedish as published in the Finnish newspaper HBL, and then the English.
På kärnvapenfronten råder verkligen inget lugn! Tvärtom pågår sedan år tillbaka en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. Om detta fortsatta vansinne omges av en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att rapportera om det för att i stället rikta uppmärksamhet på klimatkrisen, skriver kärnvapenmotståndarna Mikael Böök och David Swanson.
Den här artikeln är inspirerad av professor Stefan Forss Bakgrundsartikel (HBL Debatt 29.1).
Den nukleära “galenskapen”, som Forss kallar den – vi instämmer helt i denna beskrivning – förtjänar att studeras och analyseras ur olika synvinklar. Låt oss därför ganska kärnvapenvanvettets aktuella fas mot bakgrunden av den växande internationella freds- och nedrustningsrörelsen.
Forss rubrik “På kärnvapenfronten intet nytt?” anspelar på Erich Maria Remarques berömda pacifistiska roman om första världskriget. I slutet av romanen, som skildrar soldaternas fysiska och andliga misär under det utdragna ställningskriget på västfronten, omkommer huvudpersonen av gasförgiftning. Samma dag meddelar krigsbulletinen att ingenting nytt finns att berätta västerifrån (därav romanens titel: “På västfronten intet nytt”). Forss har emellertid lagt till ett frågetecken efter rubriken.
För oss är frågetecknet onödigt: på kärnvapenfronten råder verkligen inget lugn! Tvärtom pågår sedan år tillbaka en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. I den deltar var och en av de vid det här laget nio kärnvapenstaterna. Om detta fortsatta vansinne omges av en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att rapportera om det för att i stället rikta uppmärksamhet på klimatkrisen.
Under tiden har en världsomspännande rörelse vuxit fram mot den globala sinnessjukdomen och denna rörelse har redan lyckats förändra läget. Uppbackad av den internationella freds- och nedrustningsrörelsen och dess spjutspets i FN, Internationella kampanjen för avskaffandet av kärnvapnen (ICAN), har en majoritet av världens stater tagit sig en ny funderare över de outsägliga humanitära och ekologiska följderna av ett kärnvapenkrig. Detta har lett till att FN:s generalförsamling har godkänt avtalet om ett förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW).
Den 22 januari i år trädde detta avtal i kraft – en händelse som massmedier i kärnvapenländerna och de länder som allierat sig med dem återigen föredrog att ignorera. Också Forss förbigick den saken med tystnad. Ändå stod “TPNW” att läsa med stora bokstäver mellan raderna i hans artikel, vars budskap således var klart om än outsagt: Kära läsare, tro inte för ett ögonblick att någonting har förändrats i och med kärnvapenförbudets ikraftträdande!
För att förstå denna märkliga frånvaro måste man försöka tänka sig in i den speciella syn på världen som odlas och upprätthålls av de som sysslar professionellt med “vapenkontroll” (arms control). Det handlar om ett slags brödraskap, en community, bestående av generaler, diplomater, tankesmedjor och vapentillverkare som lever i sin egen värld och talar sitt eget orwellska språk.
Ta till exempel ordet “försvar”. Om nu kärnvapnen stärker “försvaret” är de knappast galna, utan snarare något som man bör hålla sig med om man är klok. “Avskräckning” är ett annat nyckelord, lika viktigt för vapenkontrollgemenskapen som Gud för de religiösa. Ifall du råkar tro på “avskräckningen”, ja, då är kärnvapen inte en tokig utan en rationell option. “Paritet” och “strategisk balans” är andra exempel på ord som uppenbarligen fortfarande låter helt rimliga för de som helst bara vill strunta i FN-avtalet om kärnförbud.
Men, för resten av oss framstår den fortsatta produktionen av nya kärnvapensystem, eller “moderniseringen” av de redan existerande systemen, i syfte att uppnå “avskräckning”, “paritet” och “balans” på land, på haven, i luften och i rymden sedan länge såsom strategisk overkill och mental obalans. Efter den 22 januari och TPNW:s ikraftträdande anser en stor del av världen dessutom att blotta innehavet av en kärnvapenarsenal, för att inte tala om dess “förbättrande”, är kriminellt.
Mer eller mindre omedvetet understöder Forss alltså en syn på världen som godtar den nukleära galenskapen. Han tar samtidigt miste på flera fakta och varje gång på samma sätt, nämligen på ett sätt som gynnar USA:s regering. Enligt Forss önskade Michail Gorbatjov och Ronald Reagan avskaffa inte bara medeldistansmissilerna, utan alla kärnmissiler. Men Forss tipsar inte om varför de inte sedan gjorde det. Naturligtvis inte, Reagan insisterade ju på att fortsätta med sitt “Stjärnornas krig”.
Forss berättar att “alla USA:s presidenter från Reagan till Barack Obama har varit överens om att kärnvapnens roll efter kalla krigets slut varit avtagande och att deras enda uppgift är att verka krigsavhållande”. Men Daniel Ellsbergs bok The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner, dokumenterar en annan historia. Bland de av USA:s presidenter som offentligt eller i hemlighet har hotat andra nationer med kärnvapen återfinns såväl George H.W. Bush som Bill Clinton medan andra, däribland Obama, ofta sade sådant som att “alla optioner ligger på bordet” när det gällde Iran eller ett annat land.
Forss ger Obama förtjänsten av att föra fram idén om en värld utan kärnvapen och påstår att “bara ett enda bombprojekt drevs framåt under Obamas tid”. Men Obamas tal i Hiroshima och på andra platser visade klart att han endast ville att kärnvapennedrustning skulle tas till övervägande av en senare generation. Och 2015 stödde Obama framgångsrikt den största nya investeringen i kärnvapen sedan det kalla krigets förmodade slut.
Enligt Forss önskade Ryssland skrota INF-avtalet och valde därför att bryta det. Huruvida Ryssland bröt mot INF-avtalet kan diskuteras, men det kan inte förnekas att Donald Trump gjorde slut på avtalet genom att olagligt dra sig ur det. Avtalsbestämmelserna hade dock möjliggjort för parterna att lösa frågan om anklagelserna om Rysslands avtalsbrott genom inspektioner på platsen och ömsesidiga verifieringar med satelliter samt genom att tillsätta en särskild verifieringskommission.
Den ryska militarismen ska inte på något vis ursäktas. Medierna i västvärlden borde ändå begripa att USA skulle finna en villig förhandlingspartner ifall man valde att återupprätta INF, Open Skies-avtalet och ABM-avtalet och att förhandla om Rysslands förslag angående förbud mot rymdvapen och cyberattacker. Mediernas vägran att inse detta förefaller irrationell. Vi behöver lite erkännande för Rysslands militära återhållsamhet efter utvidgningen av Nato, utplaceringen av missiler i Rysslands närmaste grannländer, upprustningen av Ukraina och anordnandet av stora militärövningar i Europa.
Mikael Böök, medlem i Finlands Fredsförbund, medlem i ICAN Finland, David Swanson, verksamhetsledare, World Beyond War, USA
This article is inspired by the background analysis that professor Stefan Forss wrote in Hbl January 29 under the heading “All Quiet on the Nuclear Front?”
Obviously, the nuclear “madness”, as Forss calls it — and we fully agree with that description — deserves to be studied and analyzed from different points of view. So let us present a diagnosis of the present state of nuclear lunacy, and our opinion on its cure, against the background of the growing international peace and disarmament movement.
Fors’s article title alludes to Erich Maria Remarque’s famous pacifist novel about the First World War. At the end of the novel, which depicts the soldiers’ physical and spiritual misery during the protracted war of attrition on the Western Front, the main character dies of gas poisoning. On the same day, the war bulletin announces that there is nothing new to tell from the West (hence the novel’s title: “All Quiet on the Western Front”). However, Forss has added a question mark to the title of his article.
For us, there is no question mark: all is definitely not quiet on the nuclear front, far from it! On the contrary: a new nuclear arms race, based on new technologies and in which each of the now nine nuclear weapons states participate, has already been underway for years. If this continuing madness is surrounded by calm and quietness, it is because the media have forgotten to report about it while turning their attention to the climate crisis.
But in the meantime, a world-wide movement against this global mental illness has emerged and created an altogether new situation. Backed by the international peace and disarmament movement the International Campaign for the Abolition of Nuclear Weapons, a majority of the world’s non-nuclear weapons states have re-considered the unspeakable humanitarian and ecological consequences of nuclear warfare, and approved the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW).
Now ratified by over 50 nations, the TPNW entered into force on 22 January this year, an event that was ignored in the mass media of the nuclear states and their allies. This development was totally overlooked by Stefan Forss in his article. And yet “TPNW” was written with invisible capital letters everywhere between the lines. And Forss’ message was clear: dear readers, do not for a minute believe that anything has changed with the TPNW!
In order to understand this strange absence of even a single mention of the TPNW, one must consider the worldview which is cultivated and upheld within the nuclear nations’ “arms control” community. That collection of generals, diplomats, think-thanks, and arms industrialists lives in its own world of Orwellian language.
Take, for instance, “defense.” Well, if the nukes strengthen our “defense”, then they are evidently not mad but reasonable. “Deterrence” is another key word, as important for nuclear weapons as “God” for religion. If you happen to believe in “deterrence” then nuclear weapons are not a crazy but seemingly a very rational option! “Parity” and “strategic balance” are other examples of words that apparently still make sense to opponents of nuclear abolition.
To the rest of us, the continuing production of new nuclear weapons systems, or the “modernization” of the old systems in order to reach “parity” and “balance” on land, at sea, in the air, and in space, has for long appeared as strategic overkill and mental unbalance. Moreover, after January 22 and the entrance in force of the TPNW, already the maintaining of a nuclear arsenal, not to speak of “improving” it, is deemed criminal by much of the world.
Forss, intentionally or not, supports a worldview accepting of nuclear madness, and does so by getting numerous facts wrong, and all of them wrong in the same way, that is, favorably to the U.S. government. According to Forss, Gorbachev and Reagan wanted to abolish nuclear weapons. Forss gives no hint at why they didn’t do so. Of course, they didn’t get rid of all missiles because Reagan insisted on investing in his “Star Wars” scheme.
Forss tells us that “All the presidents of the United States from Reagan to Barack Obama have agreed that the role of nuclear weapons after the end of the Cold War has been diminishing and that their only task is to act as a deterrent to war.” But Dan Ellsberg’s book, The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner, documents the fact that U.S. presidents who have made specific public or secret nuclear threats to other nations, that we know of, have included George H.W. Bush and Bill Clinton, while others, including Barack Obama, frequently said things like “All options are on the table” in relation to Iran or another country.
Forss credits Obama with wanting to advance the idea of a world free of nuclear weapons, and claims that during Obama’s time “only a single bomb project was pushed forward.” But Obama’s speeches in Hiroshima and elsewhere made clear that he wanted nuclear disarmament to be considered only in some future generation. And in 2015, Obama successfully backed the biggest new investment in nuclear weapons since the supposed end of the Cold War.
According to Forss, Russia wished to end the INF and so chose to violate it. It is debatable whether Russia violated it, but not debatable that Donald Trump ended it by illegally withdrawing from it, while the treaty itself provided the means to resolve the allegations made against Russia, through intrusive on-site inspections backed up by mutual verification by satellite and other monitoring mechanisms and a Special Verification Commission to resolve any disputes.
While there is plenty of blame to go around, and no excuse for Russian militarism, Western media seem irrationally determined not to understand that the United States would find a willing partner if it chose to re-establish the INF, Open Skies, or ABM treaties and chose to answer Russia’s proposal for bans on space weapons or cyber attacks, and show some recognition of Russia’s military restraint following the expansion of NATO, the installation of missiles in Russia’s immediate neighbors, the arming of Ukraine, and the staging of major war rehearsal exercises in Europe.